Livet på Marsvägen

Med tanke på allt som hänt senaste månaderna har jag hamnat i en ordentlig svacka.

Utåt sett har nog ingen ( som inte vetat om händelsen ) märkt så stor skillnad. 

Men inuti har jag känt mig helt tom, ingen ork till någonting. 

De senaste 2 veckorna har jag somnat så fort jag satt mig ner. 

Sover från 20 på kvällen i soffan. Vaknar, somnar om i sängen. 

Tröttare på morgonen än när jag lägger mig. Helt sjukt. 

Elias har de senaste spelat ut mig och Bosse mot varandra, och snart har han lyckats. Ingen av oss har ork kvar åt honom ( vissa stunder och perioder är bättre ) han kallar mig för djävulmamma, helvete mamma och försöker bestämma om allt. Han startar diskussioner om ALLT, även sånt som inte går att diskutera om. 

Gap och skrik så fort man ska gå in, lägga sig eller börja en ny aktivitet. 

Nu har Liam kommit in i en ordentlig trots period. Och de tar ordentligt med energi och krafter från mig. 

Han bits igen, kallar mig för helvetes mamma och bajskorvmamma. Inget jag säger accepterar han.  

Smäller i dörrar och gapar och skriker. 

Han är samtidigt mycket kramig och mysig när han är själv. 

Leya är sådär mittemellan. Trots, men hanterbar. Surar så fort hon inte får som HON vill. Men blir oftast glad igen. Vill gärna sitta och mysa. 

Theo har humör. Skriker mycket om de inte händer något runt honom hela tiden. 

Men glad och mysig kille. 

När EM/ kvällen kommer känner jag mig totalt slutkörd psykiskt och fysiskt. Och däremellan ska jag försöka jobba med. De är tur barnen är utökat på dagis och Elias är på fritids nu.  

Nu ska jag försöka se framåt och inte bakåt. Kontakt med BUP och Anna och Tobias. 

Nu ska barnen utfodras och läggas. Sen är soffan MIN