Livet på Marsvägen

Nu håller min bägare på att rinna över och då kommer de bli översvämning.

Jag känner mig helt utmattat, har svårt för att känna glädje. Känner bara att allt är jobbigt så fort de blir morgon för då vet jag att alla måsten kommer. Och framförallt när Elias vaknar och helvetet bryter ut strax efter.
Jag har ingen energi till någonting. Jag gör de som måste göras, men inget mer. För jag orkar inte.
De är ingen annan som gör saker här hemma, som städ och tvätt. Bara jag, jag orkar inte mer. Jag säger upp mitt ansvar nu.

När de gäller barnen orkar jag inte tänka ut något att göra, för jag har ingen energi till dem heller.
När man har bråk från att man hämtar på dagis till läggdags varje dag så tappar man lusten.
Samma dag ut och dag in. Jag pallar inte längre. Spelar ingen roll om de är vardag eller helg, samma samma samma hela tiden.

Nu i helgen åker jag och Leya iväg. Bort från hem och E. Jag måste bort. Jag orkar inte vara mamma på heltid och aldrig göra något själv.
Jag behöver bara vara jag. Har inte vart de på 4 år. Aldrig helt barnledig. ( Dem gånger jag vart de under dessa 4 åren har jag haft andra viktiga saker att göra som gjort att jag inte kunnat ha med barnen )

Jag trode att de skulle bli bättre mellan pojkarna, i måndags gick de jätte bra, dem lekte och såg på tv nere hos Elias och allt var frid och fröjd.

Men nu har jag fått igen de X2. De blir alltså värre och värre. Jag trodde i nte att de gick och få värre än vad vi hade de. Men de gick. De har jag bevis på...