Livet på Marsvägen

Helger är jobbiga tycker jag. Inte för att jag inte gillar helger. Jag älskar helger och då äntligen Bosse kommer hem och jag slipper ha hela ansvaret för hem och barn själv.

Men när jag försöker göra något roligt med Elias, som i Lördags när vi var på Baby&Barn mässan i Göteborg som han gärna ville följa med på. Och allt bara blir kaos efter de, och då menar jag kaos.

 

De sista dagar/ veckor har han pillat och grejat med massor som han inte får göra hemma.

Han har vart nere i frysen och ätit upp glassarna vi hade kvar ( Hanna: De var inte mitt minne som svikit mig ) Hittade alla glasspapper i soptunnan i tvättstugan. OOch tvättstugan som han inte får vara inne i, där har han lekt med tvättmedels burken så de var tvättmedel överallt.

Han har tagit en mugg och fyllt med vatten på toaletten och hällt ut vatten på golvet, hallen och sitt rum/ säng. Och blandat detta med färgade tavelkritor. Han har blandat ihop och tagit ur Bosses ljudböcker med dvd filmer. osv osv osv.

 

Nu får han inte ha kvar sitt rum där nere. Kan inte hålla koll på honom där nere. Så nu är friheten borta. Nu ska jag ha stenkoll på varenda steg han tar.

Så j***a jobbigt att man inte kan lita på sitt barn överhuvudtaget.För jag litar inte på han alls, vad han än säger måste jag kolla upp om de kan stämma. För han ljuger om ALLT.

Och ni som säger att barn ljuger, barn pillar osv osv. Ni behöver inte lägga energi på att ens kommentera detta. För detta är inte normalt beteende ( viss pillighet och att ljuga fattar jag med, jag är inte dum i huvudet )

Han lyckas och pilla sönder träleksaker, metall leksaker osv. ALLT gör han sönder, men enligt han så har han inte gjort någonting. De är aldrig han som skrämmer Liam fast de är han som står bakom ett hörn och hoppar fram och skriker buuu.

 

Nu får vi se hur vi ska lösa allt praktiskt. Ska han dela rum med Liam? Ska han dela rum med Leya? Eller ska Liam och Leya dela rum? Eller ska Liam få rummet där nere?
Mycket som måste lösas nu. Och min hjärna går på högvarv just nu.

 

Har ju kontaktat bvc igen ang utredning. Och jag vill ha den tidigare än skolåldern. Och de är inte de lättaste att få, så remiss till psykologen är skickad, får invänta tid hos dem. För de är psykologen som kommer bestämma om en utredning ska göras innan 6 års ålder.

Både jag och dagis personalen tycker att de behövs, dels för mig så jag kan få hjälp hemma i vardagen. Och dels att dagis ev kommer få mer personal. Eftesom de hela tiden måste finnas en personal i närheten av honom pga att barnen är rädda för honom. Och för att han puttas, slår och spottar åt andra. Vänder en vuxen ryggen åt en kort stund så har han hittat på någon dummhet.. Som för nån vecka sedan: En personal vänder sig om för att ta något på diskbänken, och Elias klipper håret på en liten kille ( Är väldigt glad att de inte var någon med långt hår )

Jag skämdes så jag visste inte vart jag skulle ta vägen.

 

Jag känner just nu att jag inte vet vad jag ska göra. Vi har ju haft de lugnt hemma ganska länge, någon sak då och då men de räknar man ju med när man har små barn.
Men så fort jag börjar slappna av när de vänt till de bättre så vänder de och då går de så snabbt utför igen. Jag ska helt enkelt inte slappna av utan vara på min vakt 24 timmar om dygnet. Då kanske man kan få ha de bra hemma. Men hur länge orkar man de? Innan man bryter ihop helt?